Grävmaskinerna har tuggat i sig kullen, jorden, gräset, liljekonvaljerna! Mitt favoritställe som jag återvänder till varje år för att plocka mig en väldoftande bukett som slår alla köpeblommor i världen. Där brukar jag njuta vid sidan av 70-vägen. I gräset vid den lilla liljekonvaljklädda kullen i grönt och lysande vitt. Himlen är alltid blå där ovan och solen skiner alltid. Jag lovar. Mindfulness på hög nivå.  Svisch, svisch, svisch ylar den nya tidens vargar som kör förbi (de flesta i mer än 70 km /tim kan tilläggas, men schhh, glöm att jag sa det för kanske också jag är en varg ibland).

Men igår morse hände det på hundpromenaden neråt sjön! Vi vek av till höger och gick grusvägens lilla backe upp. Sedan neråt en bit. Mycket uppkörd lera på den av få grusvägar nu för tiden. Mer lera än grus som det är den här tiden på året. Kanske den underbaraste tiden. Där kör vargarna inte alls. Sakta och mjukt smyger rådjuren förbi. Vi tog av till vänster - förbi utedassen som hör till den lilla badplatsen nedanför. Där mellan klipporna står förresten jag och min man för all tid hoppas jag. En björk intill en gran. Två så olika men trivs bra tillsammans ändå med sammanflätade rötter. Hoppas inte grävmaskinens hunger når ända dit.

Och så till höger under björkarnas skira gröna draperier står de! Liljekonvaljerna som om de väntat in mig. De niger och bockar och är glada åt att ses. De säger att några frön från släktingarna på den slaktade kullen har nått ända hit. Nästa år kommer även de ha rotat sig. Jag lovar att plocka bara en liten bukett som vanligt.

- Jag, jag, jag! Ta mig! Jag vill se mer av världen än den här skogsplätten! ropas det ur allt det gröna med den alltid blå himlen ovanför och solen som sprider sina varma strålar över oss alla.

Så plockar jag vördnadsfullt de vita väldoftande blomstren med dess gröna armar. De känns heliga och liljekonvaljerna fnittrar för det kittlas när de skiljs från sina rötter. Ännu ett tag ska de få leva ett annat liv än under björk, gran och tall. Friskt vatten i vasen kommer att stilla deras hunger och törst. Jag ska lämna dem åter där jag plockade dem. Det är ett tyst löfte som ges varje år. Varje storslagen vår. De kommer att vissna före sina släktingar och vänner, det är de väl medvetna om ändå vill de med de modiga, de längtande. 

Jag och hunden vandrar hemåt tillsammans med de lyckliga väldoftande majlisorna i min hand.