När mörkret sänker sig ner
och jag inte längre ser
tänker jag på poeten Wu Ti

”Än bär jag i handen ditt sista brev
ack , bunde mitt skärp ändå,
som dubbelt jag om midjan bär,
med en kärleksknut oss två!”

Med diktens lätta steg jag ger mig hän
i månens silver stråle mot gryning klar
När solen på min hjässa lyser
mina tankar strömmar
min älskade vart är du på väg?
Kom mitt brev till dig fram
där jag min kärlek skänkte
ditt svar jag aldrig fick.

Nu grubblande jag vidare går
söker väg i kärlekslabyrint
en sorg jag i hjärtat bär
stygn att lösa upp
När solen nu går ner
och ej längre på min hjässa lyser
månens ljusa sken mig trösten skänker.