Jag sätter mig på elflakmoppen och glider tyst i väg.
Gårdarna skymtar förbi.
Jag saktar in. Där står hon och liftar med utslaget hår vid vägkanten som en vårens underbara hägring.
”Vill du följa med” säger jag och pekar på flaket, hon ler. ”Jag hade tänkt mig till Stockholm”säger hon med ett skratt. ”Kan du köra mig dit.”
”Visst säger jag hoppa upp bara”. ”Jag vill visa dig något på vägen.”
Hon tvekar lite, men hoppar upp på flaket och sätter sig.
Vi kör en avstickare på grusvägen med blommande ängar på bägge sidor. Kor som betar lojt. Hästar med föl som tittar efter oss. Får som bräker i hagen under björkars hägn. Vita gårdar med röda lador. På fältet långt borta syns en röd traktor och några människor.
Vi svänger ut på asfaltvägen igen. Jag stannar vid vägkanten. ”Lite närmare Stockholm blev det i alla fall, ” säger jag. Hon tittar förundrat på mig. ”Är det så här det ser ut på landet.”
En bil kommer. Hon sätter upp tummen. Bilen stannar. Föraren, en ung man som ser trevlig ut öppnar fönstret och tittar på mig. ”Du kan ta vid nu” säger jag, ”det är för långt till Stockholm med flakmoppe.”
Hon ger mig en kram och kliver in i bilen. “Tack för skjutsen “ropar hon. “Vi ses kanske i Stockholm.”




`