...är så pricksäker då det kommer till att träffa något,
brukar jag på mina resor runt riket se till att hamna
på något ställe där det spelas Dart. Det vill säga kast
med pilar mot en tavla som är till just för spelande
av Dart. Ungefär som en krog på söder, där det mesta

som serveras är öl av litet olika sorter. Inhemska sorter
så väl som hemska sorter. För att inte göra mig helt
som avig med ortens infödingar, brukar jag spela som
en medelmåtta. Jag vet förstås med mig att jag skulle
kunna vinna tävlingen, med ena handen på ryggen.

Det finns spelare vilka placerar handen i sidan, medan
de måttar och kastar med valfri hand vilken håller pilen.
Som jag har pilen ömsom i vänster hand och ömsom
i höger hand, känns det ändå roande för mig att spela.
Det vill säga att jag kastar litet nonchalant sådär och

ändå träffar tavlan, brukar jag försöka att åtminstone
träffa tavlan, även om jag siktar på metalltråden så att
pilen studsar. Jag placerar mig strax efter vinnaren,
oavsett hur många som deltar i spelet. Fast ibland
frångår jag den regeln, om tävlarna är fyra-fem stycken.

Då kan jag placera mig som god trea. Överraskande nog
ses jag som en rätt hygglig kastare, av de vilka har som
vana att de stundom frekventerar stället. Jag har deltagit
i tävlingar utomlands och börjat litet försiktigt med att
kasta 'halvbra' och godkänt, för att passa in i en tävling.

Om deltagarna är under tjugo till antalet och priserna
är 'guld, silver och brons', det vill säga att de tre första
få 'prispengar', så placerar jag mig gärna på medaljplats.
Nu kan en ju förstås tycka att det skulle vara svårt att
kunna 'slå ettan'. Men så ser jag inte själv på saken.

Utan jag vet ju med mig att jag skulle kunna ha svart
lapp över vänster öga och ändå kunna knipa guldet.
Men för att som sagt inte förarga någon, missar jag
där det passar att missa och 'tar poäng' först då jag
ser att jag 'ligger efter'. Det kräver förstås någon smula

koncentration och övning, men för mig ligger själva
utmaningen i att söka 'halka efter'. För att slippa bli
uttagen till krypskytt i armén, såg jag till att vara en
just medelgod skytt eller strecket under. Tyvärr är jag
en fullgod kastare även då det gäller annat än pilar,

varför jag tillämpar samma personliga principer där,
litet beroende av situationen. Så är det i lagsporter
även. Jag passar hellre till någon som kan göra mål
eller poäng, än jag blir som framstående själv. Någon
verkar anse att jag passar gott till just som evig tvåa.