nu brister längtans knoppar

av vårvindens smekning

vi fyller bägaren till brädden

lyfter den berusade av kolsyra

dricker plommonträdets bleka skönhet

solen löper som vårhare över blåklädda skyn

vi var svältfödda under ökenvandringen

dricker oss numera otörstiga av mirakel

en del av oss har sköra skal

de brister lätt då golvet rister

vi lyfter högre än de jordbundnad

Vi är regnet över rutan, vi är solen över byn

vi glömmer inget, heller ingen

Vi är omutliga