Hon fångade solen
i sina ögon
och släppte den fri
i mitt hjärta.

Där grodde den vingar
som flög ur mitt bröst
för att förenas i hennes.

Där dansade vi i rytm
under solens sken.

Hon log
och våra hjärtan
sammansmältes
av hettan.

Vi grodde rötter
och förenades
med jordens själ,
vi växte och smektes
av vinden väl.

Vi stod som ett träd
omfamnat av molnens täcke
och såg ut över målningen
vars konstnär alltid drar nya penseldrag.

Vi fortsatte att dansa
under de minutiösa
penseldragens rörelser.

Vid vårens ankomst
sprakade våra färger
och vi blommade ut
och bar frukt.

Framåt hösten fällde vi våra löv
för att bakom barken fortsätta
den färgsprakande dansen
som aldrig tar slut.

Framåt vintern bäddades
våra rötter i ett svalt täcke,
medan vi stod som ett
i den friska nordanvinden.

Nordanvindens tvist med solen
löstes upp när deras styrka
förenades i samma källa
och oavsett penseldrag
ven och lös solen
alltid i hennes anletsdrag
och hennes ljusa ögon.