1965 - 1975: Jag mådde hyfsat bra, jag log och apade mig på fotografierna, älskad, omhuldad av 5 äldre syskon, mamma och pappa.

1976 - 1979: Pappa tog livet av sig natten mot min elfte födelsedag. Jag fick ingen hjälp i min kris, lämnades ensam med mitt supertrauma, försvann in i mig själv, orkade inte med mig själv och ingen märkte hur dåligt jag mådde.

1980 - 1989: En obeskrivlig mardröm av en konstant eskalerande psyksjukdom, bipolär, monstruös psykos i ett år, kaos, ensamhet och tre stycken suicidförsök, elände och en total helvetisk misär som inte gick på något vis att få stopp på, och som än idag orsakar mig posttraumatisk stress, mardrömmar, utmattning och dödslängtan.

1990 - 1999: En mardröm detta decennium också men ändå med vissa ljusglimtar med flickvänner och lantligt boende och katterna.
Dock helt klart en bristande verklighetskontakt, bipolära manier, gränspsykos, kraftigt sänkt självkänsla och alltmer isolering med videon, mat och öl. Bristande sjukdomsinsikt eftersom sjukdomstillståndet efter alla år normaliserades, cementerades, ignorerades.

2000 - 2009: En konstant eskalerande mardröm av psykiskt sjukdom, isolering, fantastiska maniska lyckoskov som ändade i depressionens öken av absolut ingenting, fullständig meningslöshet med en utarmad själ och ett psyke i kramp. Totalt meningslöst umgänge med förvuxna tonåringar, jag var totalt borta i huvudet, inläggningar på psyket.
En ljusglimt jag började skriva igen 2006.

2010 - 2019: Inläggningar på psyket, tyvärr feldiagnosticerad, supermegabipolär mani, misskötsel av ekonomi, bostadskaos, hemlös, psykos, tänder eld på en vind i bostadshus, häkte, rättspsyk Örebro, superdepression kombinerat med gränspsykos. Comeback och medicinerad med lithium som får hjärnan att fungera normalt. Briljant psykolog och duktig personal.

2015 bostad, ungdomar som härjar på nätterna, sömnbrist som orsakar symtom av mina diagnoser, inläggning, ny bostad 2016, otroligt taskiga vibbar i det huset på landet, dåligt med bussförbindelser, isolering, sömnbrist, symptom, kommunen tar inte sitt ansvar för skötsel av huset, jag får ett tokutbrott och tänder eld på huset som brinner ned, häkte, Växjö rättspsyk eftersom det är fullt i Örebro.

Är inte så gränspsykotisk men sätts ändå på 20 milligram Zyprexa antipsykotisk medicin, är en halvzombie i ett år på helvetesavdelningar, kommer tillbaka till Örebro i augusti 2018 men går fortfarande på 20 milligram Zyprexa och känner mig borta vid försök till samtal.

Januari 2019 börjar jag skriva och följande höst så ställer jag på min läkare angående medicineringen och dosen sänks till 5 milligram vilket får mig att känna mig som en människa igen. Fortsätter att skriva, bättre än någonsin, slussas ut till ett bra boende i november 2020.

Mår mycket bättre men min psykosomatiska trötthet kommer som ett bakslag följande sommar, orkar inte städa, soffan blir mitt hem, skriver varje dag, plågas av ett efterhängset tvångssyndrom. Kronofogden gör utmätningar och planerna till en bok börjar ta form. Pandemin och kriget i Ukraina triggar igång posttraumatisk stress med trötthet som följd. Mår ändå hyfsat bra.

Jag är 57 år gammal och känner mig som en krigsveteran. Jag är inte bitter bara väldigt trött, härjad och sliten. Utan Gud och en del härliga människor så hade jsg varit död. Tar en dag i taget. På måndag ska jag börja jobba, har anställt mig själv som städare. Jag vill ge ut den där boken för jag har viktiga saker att säga. Nu ska jag gå och släppa in katterna Jussi och Kajsa. Ta hsnd om er och varandra.