Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hur överlever ett barn sin pappas självmord? Del 3

 

Varför ska vissa människor drabbas så fruktansvärt hårt av psykisk sjukdom?
Jag ligger på soffan hemma hos min
vän A. Det är i början av augusti 1987,
jag är 22 gammal och har varit väldigt
allvarligt psykotisk i 11 månader.

Jag ligger och försöker att få en tillstymmelse
av känsla av vem jag är, men det är alldeles
svart och tomt inombords. A. är en ängel
av kärlek och tålamod vilket min demon är
väldigt irriterad över. Jag har svårt för att tala
och A. tar med mig ut på picknick i naturen.

Jag marineras i hennes empati och livslust.
Sexual healing sjöng Marvin Gaye och jag förstår vad han menade. A. är min högst alternativa psykiatrisjuksköterska och jag
ligger på hennes soffa och lyssnar på Erik
Satie och undrar om jag någonsin ska bli
frisk. Ett samtal om livet uppstår mellan
oss och jag börjar att se glimtar av ljus.

Jag börjar minnas hur livet var innan min
pappa tog livet av sig när jag fyllde 11 år.
Tillvaron tillsammans med A. är en magisk
tillfredställande kärleks- och sanningsprocess
som jag aldrig har upplevt förut och psykosens
järngrepp börjar att lätta. Hela mitt livs sorg exoloderar en kväll och jag gråter som ett
barn i hennes famn. En glädje och ett hopp
börjar att spira och en fast mark att stå på.

Jag får i början av september ett kommunalt beredskapsjobb på kulturförvaltningen i Örebro vilket är bra för mig. Jag uttalar ordet jag vilket ger mitt psyke och själ konturer. Min kreativitet blomstrar trots vissa sämre dagar och A. och jag umgås mycket. Min psykos avtar sakta och dessa veckor är den bästa tiden i mitt liv.

Dock i början av november så kommer min bipolära mani tillbaka. A. frågar: vem är det som har dig i sitt våld? Jag vet inte att jag är bipolär och tycker bara att jag mår bra, men jag är klart personlighetsförändrad. Mitt liv tar en fel riktning. Jag är väldigt egocentrisk vilket leder till att jag i det långa loppet blir en ensam människa.

Jag blir alltmer gränspsykotisk och jag är i början av september 1988 på ruta noll igen, och denna gång utan A. som läser på en folkhögskola på annan ort. Psyksjukdomens demoner är grymma och fullständigt obönhörliga. Jag sitter i min fåtölj i det begynnande höstmörkret och önskar att jag var död.

Jag är 23 år gammal och det är någonting i livet som vill krossa mig, medan mina jämnåriga njuter av att vuxenlivet är i full gång.
Mina katter Jim och Jam tittar på mig bekymrade och ger mig all sin kärlek.
Det går inte att leva med 2 allvarliga psykiska diagnoser och vara omedicinerad.




Prosa av Johan von Bergstjärna VIP
Läst 16 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-05-25 17:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan von Bergstjärna
Johan von Bergstjärna VIP