Det tysta skriket ven fram genom den tysta nattmörka skogen, fick grenarnas blad att, lika ljudlöst som skriket själv, darra av dess vinddrag. Grenar böjdes ur dess väg och om man tittade riktigt noga kunde man nästan ana att stammarna själv krökte sig för att komma ur dess väg. Ur vägen för denna förtvivlan, denna ilska.
Det spred ut sig likt en flodvåg ut över landskapet, forsade fram i sin egen tystnads kamp, vägrade att dö ut.
Fält kom i dess väg och säden bugade djupt för dess anländande, för att tveksamt resa sig upp igen endast när den var säker på att tystnaden hade passerat.
För den visste, liksom träden och löven, att tystnaden, den skrikande tystnaden, hade ett mål. De visste inte vilket, de hade heller inget behov av att veta. Det enda som för dem hade någon betydelse var att de var i tystnadens väg och tystnad smärtade. Ända ut i de klorofyllfydda lövspetsarna och ner i de djupt nerbäddade rötterna smärtade det.
Framfarten fortsatte genom skogar och ängar.. Ekorrarna kröp ihop i sina hålor när dess kalla ilningar rev i dess skinn, en ensam varghona ylade ut dess sorg emot den blekgula månen och rådjuret som fortfarande betade på ängen lyfte huvudet som om det vädrade fara, redan innan tystnaden anlänt.
De var alla medvetna om den, om sorgen, om smärtan den bar med sig, men även ilskan, den pura vrede som grodde därunder...

Det var dag innan tystnaden, som ändå skrek, nått staden. Staden dit den från första början var ämnad att hamna.. Det flöt smidigt in bland mängden av människor som stressade fram på gator fyllda till bredden. De tycktes nästan oberörda.. En man vred en aning på huvudet för att se vem som kunde stungit honom med något vasst här mitt på gatan. En hemlös som satt intill en vägg och tiggde småmynt i en gammal maläten hatt rös till trots sommarvärmen och kunde för sitt liv inte förstå varifrån den kalla vindilen hade kommit..
Ingen såg tystnaden när den letade sig fram, ingen hörde skriket.

En man vandrade muntert visslande över ett övergångsställe, han log kisande emot solen där han banade sin väg intet ont anade, men tystnaden visste sitt mål.. Glädje visad utåt kunde inte lura dess kalla tystnad och lika graciöst som en dansande älva slog den ned på sitt mål.. Kroppen riste till som av smärta och mannen segnade ner på knä, darrande. Det varade inte länge, inte längre än ett andetag, men känslorna det förde med sig skulle fylla honom så länge han kunde minnas.. Smärta, förtvivlan, ilska och något mer, något som var svårt att förklara, men som etsade sig fast.. Det var inte likgiltighet, det var inte svek, det var trots och hämndbegär.. Mannen reste sig hastigt ur vägen, fortfarande skakande i hela kroppen, av oro och rädsla, känslor som vägrade flytta sig ur hans medvetande hur mycket han än ansträngde sitt inre.

På en höjd mitt i skogen stod en ensam flicka.. Med vinden i ryggen och håret dansande i en sky kring ansiktet tittade hon ut över skogen. Den var fridfull igen och vinden vaggade varligt trädkronorna.. En liten trast kom flygande ut ur trädens vimmel, trotsande vinden.. Flickan sträckte ut en hand och den lilla varelsen slog sig, utan minsta tvekan eller oro, till ro.. De mörka ögonen såg begrundande på flickans ansikte innan den kvittrade en enkel melodi och flög iväg.. Hon nickade svagt och sänkte handen. Nu visste hon, hennes meddelande var framme, det var fullbordat.