Det blev hem för vår familj.
Vad vackert det var med den omgivande famnande grönskan.
Utflykterna de första åren i skogen.
Långa promenader på helgen.
Den vilsamma tröst som kommer ur böljande träd och löv som susar i vinden.
Konsten på husfasaderna och äppelträd för alla att ta del utav. Arvet efter kärleksideologerna.
I samma skog tog mina föräldrar motionsrundor.
De visste inte om att en dag skulle deras barnbarn, min son åka med sin balanscykel snabbt ner för skogsbackarna och bonusbrorsan med sina passionerade steg sätta kurs för sina drömmar.
Mina föräldrar som sedan länge sitter och småpratar uppe på himmelscafeet och doppar finska pinnar i inflationsfria kaffestinna koppar.
Vi har odlat i liten skala. Långa solrosor med glada ansikten. Balkongen full av blommor.
Min son sa tack för fina minnen till lägenheten som tömts efter sju intensiva år.
Min nioåriga livsfilosof.
Nu längtade vi bort.
Vi packade ihop oss och girade mot Styrbordsgatan omgivet av Vänerns vatten.