Min syster och jag sitter och ritar på varsin sida om bordet. Jag ritar flygplan och bilar.
Hon ritar träd med mörka svarta spretiga grenar som sträckte sig mot himmelen.
Ovanför svävar några svarta streck. ” Vad är det där för några streck”, frågar jag
”Det är fåglar ser du inte det” säger hon. Jag tittade närmare. Det såg ut som korpar.
”Olyckskorpar” säger jag till henne, ”du bara retas säger hon förargat”
och försöker dra mig i håret, ”olyckskorpar, olyckskorpar” retas jag och drar henne i håret. Vår mamma hörde att vi bråkade och kom in.

”Sluta med det där”, säger hon. ”Det var han som började” skriker min syster. ”Det var hon som började” skriker jag. ”Vad bråkar ni om” säger mamma. ”Han tycker att det är olyckskorpar” säger hon, och pekar på sin teckning. Mamma tittade närmare, ”det ser ut som örnar” säger hon.
Min syster tittar triumferande på mig. Det ser ut som korpar eller kråkor muttrar jag.
”Kom så klättrar vi upp i trädet, säger jag.” ”Ja det gör vi”, säger hon glatt.
Snabbt springer vi ut och klättrar högt upp i lövverket. Där har vi spikat ihop en liten plattform av trä och kan sitta utan att synas och spana på de därnere.
Min syster och jag gillar varandra fastän vi bråkar och slåss ibland.