Livet är en gåva
sen beror det på hur vi tar emot det,
eller snarare på hur vi får möjligheter att
ta emot det och göra något av det.
En del föds med silversked i handen
men deras liv går ändå käpprakt åt helvete,
medans andra föds i total misär både fysiskt,
emotionellt och pengamässigt,
ändå lyckas de göra sina liv meningsfulla och
kunna vara föredömen för andra i sin omgivning.
Vad beror detta på?
Själv tillhör jag den senare gruppen,
föddes av en mor som inte ville se mig inte ville
älska mig och som såg mig som paria.
Min far var arbetare långt ner i järngruvorna
i Dalarna, ditkommen som flykting från
efterkrigstidens Tyskland.
Skadad i kroppen av granatsplitter i skyttegravarna,
och svårt sargad i sin inre känslomänniska.
Men han kunde ändå ge en viss stabilitet i mitt liv.

Men han arbetade och slet för sin familj,
vi bodde i en gruvarbetarbostad lång inne i
de dalsländska djupa skogarna,
där föddes både jag och min storebror,
han var dock min mors efterlängtade barn,
och jag bara något som katten släpat in. (min känsla)
Jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt
av min mor, men det psykiska var värst.
Som barn förstod jag aldrig varför mitt liv var så,
men senare i livet när jag var vuxen och hade egna barn,
fick jag höra varför hon inte kunde älska och acceptera
mig och inte heller mina fina underbara barn.
Jag väljer att utelämna varför, eftersom det inte har
någon betydelse i nuläget.
Jag valde att se positivt på mitt liv och det som hände
och händer. Jag har fostrat fyra underbara barn till fina
samhällsmedborgare, och idag som pensionär har jag
valt att lägga min tid min energi på att hjälpa de svaga
i vårt samhälle, och mitt liv har en mening och ger glädje.
Vad jag vill ha sagt är, det går att få ett meningsfullt liv.

LÅT INTE OMGIVNINGAR OCH MÄNNISKOR
TA IFRÅN DIG DET SOM ÄR DITT....LIVET!!