Det strosar en tanke,
på Västra Kyrkogården,
att,

i begynnelsen härskar mörkret,

strosandes förbi massa gravlyktors ljus,
vilka skimrar,
i mörkret,
likt stjärnornas valv,
möter tanken det oändliga,
tillsammans med syskonet den ändliga,
som käbblar kring värdet om ingenting,
som är mörker eller ljus,

tanken slår följe med syskonen,
strosar bredvid,
lyssnar till oändligheten,
som säger:
"Jag lever för evigt,
jag är början,
jag är slutet,
jag är mörkret, finns alltid"

tanken ler i mjugg,
vänder sig till ändligheten,
som svarar,
"Jag lever korta stunder,
jag glimrar,
jag tränger undan mörkret,
jag ger liv och död"

tanken stannar,
ser syskonen strosa vidare,
käbblandes högljutt kring värdet om ingenting,
som är ljuset och mörkret,

Det strosar en tanke,
på Västra Kyrkogården,
att,

visserligen härskar mörkret

i begynnelsens sköte,
och i oändlighetens grav
"men", tänker tanken,
"ser jag upp mot himlavalvet,
ser jag ut över kyrkogårdens ljuslyktor,
syns inte mörkret,
vad som syns är stjärnorna, ljusen, livet"

Det strosar en tanke,
på Västra Kyrkogården,
att,
hur litet än ljuset är,
så finner livet sin väg dit,
även om livet är,
blott ett flämtande andetag,
i oändlighetens mörker.