vi gick en promenad
en sen vår-, eller vad det tidigt sommardag,
stigen var lätt att vandra,
fält på ena sidan, skog på den andra
min blick fångades av en stark horisontell gren
som bredde ut sig tvärs över stigen på lagom höjd
jag blev lite häpen, tänkte att grenen var
som gjord att hänga sig i, och jag sa det högt
du ryckte till, dragen ur din behagliga sömnighet,
vadå, hänga sig i, hur kan du säga sådant trams
som om jag ville hänga där i grenen, nej, jag bara saknar kork i halsen
så tankar blev till orden, hej, jag vill bara gå här med dig,
och jag vill fortsätta leva, var lugn,
jag lovar, jag kommer tålmodigt invänta min stund
vid eftertanke, vem vet vem hade rätt,
allt vi människor gör börjar med en idé, en tanke
jag får sudda ut grenen från mitt minne,
den var för tjock att bryta itu, fanken!