Gråzon och dis;
skotsk whisky och den där rökigheten som drar fram som smog över nolläget som är du. Jag trånar ständigt nya rivningslov. En djup kris att rita spetsmönster på och klä mig i framför spegeln. Ditt ärliga leende som jag inte längre tror. Jag doftar tvivel och din kärlek är åter din att äga. Mjukheten du var med mig passar inte riktigt in. Du ville väl aldrig ha väggar att hänga konst på? Jag målar tavlor på tavlor på tavlor. Du sover till vänster och min kropp tycks ändå passa mot din hud när du mäter delar i min personlighet som få får se. Kanske ger jag bara vika och viker mina bleka ben till papperssvalor kring ditt skratt och tveksamhet.