När jag går förbi mina anteckningar,
där mina döda skrattar
och gråter,
djupt inne i sina egna tider,
inom nittonhundrasextiofyras, -sextiosjus,
-sjuttiofems palissader,
rör sig något tungt, sig välvande,
hävande som i sjögång,
just innan min tanke blommar ut
i sorlet från presens
på palliativets billiga bonad

Min kropp ligger och skaver
mot samtiden;
ett skrov
lastat med minnen och planer

För alla onda hänsynslösheter;
en återbäring av fruktlös ånger
För feghet;
det sarkastiska modets sneda leende
För uppoffring
och oförvitliga stunder;
ett ord från Kuan-yin

Min kropp ligger i gloppet,
gapar,
med segel satta
för obesatta oförutseddheter

Min tanke våndas vild
i regnskurarnas fullsatta piskrapp

Hoppet är öppet för alla förslag,
gudlöst hungrande,
ständigt erigerat
i tomma samskogar,
bergens bristningsgränser klättrande
på hala horisonter,
babyloniska banefällor satta,
mångkulturellt slumrande
i min väg;
afatiska vrål av lust och skräck
stigande
som interkontinentala missiler
ur monokulturernas överbefolkade mindre bekymmer,
med skavsåren vettande mot väster;
skuggornas långa knivblad blödande in i natten