Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

8jun22

 

 


som för att frigöra mig från min egen varelse kunde jag låta ögat vila på någon obetydlig detalj i rummet, min blick var flugan som kröp omkring på jugendstuckaturen, smekte det blommande hantverket med sina känselspröt, vilade i takrosettens snirkligt utformade blomster, förnam en svunnen epok som gömde sig i rummet, ekot från skuggorna på tegelväggen i kakelugnen, kvarlämningar, minnen från en annan familj som etsats sig fast och spände som en tråd mellan två tidsrymder, jag förlorade mig själv i dessa kvarlämningar, såg hur jag antog en annan skepnad, hur rummet klädde om till något från sekelskiftet, antog ett annat ljus, människor som satt vid bordet i den stora matsalen, som efter en lång och mödosam arbetsvecka äntligen hade helg. och allt eftersom kvällen fortskred började något att lätta, deras anleten som var tillknäppta, ansträngda av arbetet börjad anta mer mänskliga drag, ett mildare ljus emanerade från huden, en behaglig värme steg i rummet och gjorde det blodfyllt, rösterna höjdes i takt med att glasen fylldes på, berusningen steg och arbetsveckan mödosamma förehavanden lättade som dimmor ur deras kroppar, samtalets intima väv av liv och död förband deltagarna vid bordet, ett gemensamt blodomlopp i vilket allt pulserade, i vilket blodet strömmade och fyllde människornas livlösa lemmar som legat i dvala, som blivit blekta av vardagarnas okuvliga monotoni. jag kan förnimma svetten, matoset och cigarröken som fyllde rummet, ser när tjänsteflickan kom ut i det rökiga rummet från köket och fyllde på konjak i glasen, och i takt med scenen som utspelas framför mina ögon tonar bort och skingras till skuggor återigen, så vänder jag blicken mot fönstret. en söndag i den lummiga parken för 100 år sedan, sällskapet har slagit ut sina filtar och brett ut sig i ekens väldiga skugga, dricker kaffe och öl, skrockar och skrattar, leker med barnen på gräsmattan, och som försjunken i den här scenen från en förfluten sommar i början av 1900-talet, så börjar intellektet att anropa mig från fjärran, var fanns jag själv när allt detta utspelades? vilka processer arbetade bakom kulisserna som skulle ge upphov till just det universum i vilket jag själv skulle bli till? satt ödet vid sitt bord och skrev prologen till mitt liv under just den där himlen när familjen spenderade en söndag i parken, hade linjerna redan blivit dragna under marken där ingen såg dem, hade molekylerna till det som konstituerar mitt hjärta redan börjat flyta mot den punkt i vilken min tillblivelse var ett faktum..? vilka grödor hade såtts på fälten för att sedan växa och skördas, distribueras till precis de människorna som bar på mina anlag i sina gener..., kanske hade en längre period av torka, en bonde insjuknad i tuberkulos, eller ett trasigt hjul på en droska på väg till marknaden från landet, fått ödet att skriva en berättelse om en person som inte var jag, som föddes därför att jag inte föddes. jag häpnar när jag tänker på att väderförhållandena en sommar eller höst för hundra år sedan, är en del av en sällsam kosmisk symfoni, embryot till det universum i vilket just jag en dag skulle öppna mina ögon, andas luft för första gången, se de första människorna i mitt liv. denna myriad av trådar som samverkar i varje givet ögonblick. ett trasigt hjul på en droska, globala politiska händelser, väderförhållanden, svält, välstånd, otrohet, sorg, självmord, industrialism, vetenskapliga framsteg. en sällsam väv av företeelser från vilken varken min fysionomi eller mina hjärtslag kan åtskiljas. ett oöverblickbart nätverk av allehanda trådar i intrikat samverkan, binder ihop det mänskliga med det fysikaliska, med stjärnorna, träden, skyfallet i ödets intima och outgrundliga väv. som det vidsträckta myllret av myceltrådar i underjorden som ingen kan se, blott utväxterna, svamparna kan skönjas, förbundna, oskiljbara från nätverkets vidunderliga processer, ja inte en enda partikel av min fysionomi och själ förefaller kunna åtskiljas från ödets snirkliga skriftverk i underjorden. jag tänder en cigarrett och tittar upp mot himlen, ur den grå skyn väntar ett tungt regn på att bli förlöst, sopbilen skapar oljud på gatan när den tömmer kärlen, människor fortsätter att dö i Ukraina, och Erdogan sätter käppar i hjulet för Sveriges Nataoansökan. i fjärran syns de vidsträckta vetefälten, vårvetet som ännu inte har skördats gror frodigt i sommarregnet. och jag slutar att skriva därför att jag slutar att skriva,

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa av Androiden VIP
Läst 175 gånger
Publicerad 2022-06-08 13:48



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP