Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ytterligare ett smakprov efter revision...


Obehag 03

Kvällsljusets sista strålar speglade sig i bilens lack när mannen kom ut från torpet. Han såg bortåt vägen till och njut av ensamheten sedan gick han fram till sin bil och öppnade bagageluckan. Bilen var till brädden fylld av verktyg och andra förnödenheter som skulle vara helgen till gagn och det var ej att undra på att bilens fjädring fått arbeta. Verktygslådan lyftes med en viss ansträngning ut ur bilen och ställdes på marken. Dess durkaluminium skrapade mot gruset och verktygen rasslade till, sedan blev det åter tyst.
Med verktygslådan som avlastningsbord lyftes därefter ut en stor kylväska i plast, en ryggsäck och en stor kasse björkved. Därtill hämtade han sin mobiltelefon från förarsätets mugghållare innan mannen började bära in allting, först kassen med björkved, den placerades intill kaminen i kammaren ty det var där han planerade att inleda sin renovering likväl spendera kväll som natt.
Sedan gick han ut igen och möttes av en räv intill bilen, ingen vet egentligen vem som blev mest överraskad, mannen eller räven? Oavsett så valde räven ändå att skyndsammast flykta från platsen till förmån för den i rävens ögon okände besökaren. Som i sin tur fortsatte att bära in sina förnödenheter, nu med ett extra fokus på maten i kylväskan. Vilken han placerade i kammaren likt annat, dock ej i närheten av kaminen då kylan i väskan skulle bevaras så länge som möjligt.
Verktygslådan flyttades in under sedvanlig möda och placerades som bänk framför kaminen. Mannen stängde sedan dörren till torpet och gick tillbaka och satte sig på nämnda verktygslåda, dock efter att han tagit ut sin gamla pålitliga Hultaforsyxa och en av honom smidd kniv. Han lutade sig därefter först fram emot kaminen och öppnade den rostangripna luckan, kände sedan efter med handen och kunde snart konstatera att sedvanligt drag fortfarande fanns där. Således späntades ett vedträ upp för att få något att tända med i brasan. Utanför började vinden sjunga kvällens lov.
När högen med stickor bedömdes tillräckliga lutade han yxan mot väggen efter sin traditionella rengöringsrutin och plockade upp ett kraftigt vedträ. Han kände på dess näver och log förnöjt innan han tog fram sin kniv och började skala av sjok efter sjok tills intet återstod.
Vanan satt i mannens ryggmärg, han lät bygga en stapel varvad med stickor och näver mot den bakre kanten av kaminens insida. Avslutade med ett och blott ett vedträ mot högen för att hålla den samman.
När lågan skulle tändas infann sig förtreten ty även efter att han sökt igenom både fickor som verktygslåda så var situationen tändstickslös. Muttrande klev han ut till bilen igen, låste upp och satte sig vid ratten. Först söktes dörrsidan av följt av mugghållarna i mittkonsolen men inga tändstickor stod att finna. Efter en stunds självrannsakan framstod handskfacket som en uppenbar plats.
Hoppfullt öppnades facket med högerhanden för att finna instruktionsböcker och intet annat, dessa revs ut och till mannens stora överraskning föll en ask solstickan ut. Tillfreds lutade han sig tillbaka men insåg att asken var väldigt lätt, försiktigt öppnades asken för att blottlägga att endast två stickor återstod. Men ändå, två tändstickor återstod så med ett leende vändes åter till kaminen, så ivrigt att dörren till torpet lämnades vidöppen.
Sittande på huk tändes den första stickan, olyckligtvis dog lågan så fort han förde in den i kaminen, draget var ej blott av godo. Tyst svor han för sig själv och tog ut en bit näver ur kaminens inre innan den sista stickan tändes, fräsande vaknade den till liv. Sakta och försiktigt förde han den till nävern och lät de båda förenas för en livgivande stund. Men ånyo var draget förövaren och en tanke på att leta efter ett spjäll stod ej att finna inom honom. Draget som skulle vara en tillgång var också ett gissel.
Men skam den som ger sig tänkte mannen efter en stunds förtrytelse då han mindes tändstålet som var dolt i knivens handtag. Med ny energi och en smula lärdom av tidigare försök tar han sig åter an elden fast med knivens tändstål och en hopräfsad samling tapetrester i kaminens närhet. Dock, innan nya försök inleddes så placerades lite tapetrester i rökgången för att minska draget, tanken på ett spjäll var honom fortfarande fjärran. Mot högen med tapetrester placerade han tändstålet och med hjälp av knivbladet och några starka drag tvingade en glöd fram som kysste tapeten till liv. Varsamt flyttades tapetbitarna till kaminens inre där de späda lågorna smekte näverbitarna på sin väg mot trästickorna. Tapetbitarna i rökgången lyftes snabbt ut innan hettan skulle göra det omöjligt. Draget var åter till godo, till gagn och nytta. Elden flammade upp med ett rytande till mannens stora förnöjelse och först då insåg han i förbigående hur mycket det redan hunnit skymma därutanför.
Han gick fram till fönstret och såg hur de allt mörkare molnen skyndade fram allt snabbare över himlavalvet. Bakom slog dörren i vinden följt av några tunga steg som sökte sig fram över hallgolvet. Mannen skyndade ut till hallen med sin kniv i sin högra hand, det fanns ingen där så han såg vaksamt ut genom dörren och möttes enbart av ensamheten förutom den annalkande stormens härjningar, regnet hängde i luften. Dock så var intet att se, han var ensam så han vände åter in i huset och sökte för att stilla sin fantasi ändå försiktigt igenom torpet. Men ingen annan stod att finna vilket han insåg när han åter stod i hallen. I ögonvrån tyckte han sig skymta ett blött fotavtryck, precis innanför dörren men när han såg närmare efter var det ingenting där. Så ånyo försökte han intala sig att det var hans sinnelag som prövade honom - utan tvekan. Dock var det något inom honom som ej kunde skänka ro, det var ett tvivel, en känsla av obehag. Men redan i unga år hade mannen lärt sig att bita ihop och gå vidare, även i stunder av motgång. Så han stängde dörren men han haspade den mer noggrant än vad han vanligtvis skulle gjort.
Värmen från kaminen i kammaren kallade honom åter till sig och till sin väna omfamning. Efter att han lagt på ett par vedträ till på elden som tribut sökte han igenom sin stora verktygslåda. Däri fann han ett par rejäla led-lampor som tändes och placerades ut i kammaren så att ljuset flödade och skapade på så vis en förtroendegivande motreaktion mot mörkret som sakta omslöt torpet.
Med ljuset kom friden till mannen som belönade sig själv med en öl ur kylväskan. Sittandes på verktygslådan med den av rimfrost omsvepta burken i sin högra hand öppnade han den med ett pysande ljud av välbehag. Lystet dracks några djupa klunkar till eldens stilla spel i ljus och mörker.
Efter en kontemplativ stund insåg han att kvällen mörkret till trots var ung och endast ambitioner stod emellan honom och chansen att påbörja renoveringen. Så burken ställdes åt sidan och en stålskrapa togs fram. Den prövades mot den mogna tapeten i ett av kammarens hörn och till hans förnöjelse insåg han att tapeten mer än gärna fogade sig efter hans vilja ty den gav med sig vid blott handpåläggningen vilket renderade hans tankar på förbehandling medelst vatten till en reservplan och mannen hoppades att det så skulle förbliva.




Prosa (Roman) av Skaldafnord VIP
Läst 123 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-06-14 21:23



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Skaldafnord VIP