en diffus trötthet fortplantar sig i min själ, mitt själv var inte mitt själv utan en skugga som stod bredvid mig när jag skrev. i vissa stunder av klarhet så uppfattar jag mig själv så som jag är, som trött och sorgsen, någon som resignerat, hängt av sig livet som om det vore en alldeles för tung överrock, jag har abdikerat, och det enda jag önskar är att få sjunka in i en behaglig dvala där mina sinnen utsätts för så få yttre påfrestningar som möjligt. i denna ödsliga existens kultiverar jag och odlar mina drömmar som en vit blomma i ett drivhus. för att ledan inte ska göra mig apatisk, för att min själ inte ska förtvina helt så förströr jag mig genom att drömma mig bort eller genom att vända blicken och se bakåt. ibland vandrar jag bland de nedbrunna kulisserna från det absurda skådespel som ägde rum i det förflutna. där sitter jag som en ensam besökare på en sedan länge övergiven teater och beskådar hur skuggorna av det som var vi framlever sina holografiska liv. våra gestalter är tidlösa hologram på picknick med vin och brieost, och i bakgrunden kan jag ana mullrandet från ett oförlåtande tröskverk som är på väg mot platsen där vi sitter. och när jag sitter så här i efterhand på en av de tomma stolarna framför den svarta scenen, så framstår det så tydligt att din substans egentligen inte var din substans, att det blott var min blicks förtrollning, det var min blick som riktade sig mot en vit duk i ditt bröst, projicerade bilder i sällsamma färger föreställandes en idé om dig, du var en vit duk och jag var filmprojektorn som stod i det dunkla mörkret på en biograf. och allt ledde till slut till en besvikelse, så som det alltid gör. det enda som finns kvar på scenen är några kantbrända fotografier, och ett kadaver kopplat till elektriska ledningar som får nervtrådarna att rycka. ja smärtan i att det som är dött aldrig dör helt, ett surrande kraftfält mitt bland ruinerna av det som var vi, ingenting dör någonsin helt. och bland dessa halvdöda lik, vålnader från de förflutna som besöker oss om kvällarna i våra drömmar tvingas vi gå vidare med våra liv. när du besöker mig i mina drömmar så vaknar jag med en svårmodig och gäckande känsla på morgonen, som om du verkligen varit där, som om du verkligen hade något att säga mig, och som när någon rör upp slam på havsbotten och blottlägger en gömt föremål så är drömmen om dig det som rör upp sand och dy på botten av min själ och blottlägger en bortglömd sorg.
ja hur många oändligheter genomlever vi inte på vår resa, där var och en av de som vi älskar är ett nytt liv, är en ny stad med grönskande avenyer och torg, ett nytt hav lika vidöppet som himlavalvet i maj. detta mödosamma slit på vår själ när vi lever många olika liv. att dö och att återfödas i ett kretslopp av episodiska kärleksaffärer, denna slitsamma resa där mina ögons glans allt mer mattas av. där hjärtat blir lite mindre mottagligt för varje misslyckande. jag lever och jag dör och jag lever igen. ja denna eviga rondell i vilken idealiseringens fagra staty står upprest. allt är ett tröskverk som drar fram och konsumerar min önskningar och begär, äter upp det som är jag och spottar ut mig i en allt mindre version.
ja isolationen framstår allt mer som en katedral av ljus, en tillflyktsort från tröskverkets evinnerliga tuggande, i behaglig vila på tryggt avstånd från kärlekens mödosamma död och återskapande. att fly är att segra, att drömma om vattendragen och de lummiga skogarna utan några människor, de öppna fälten där jag kan vandra utan någon vid min sida. kärleken, detta ljuva, söta gift, denna svarta men vackra malström. ja att fly är att segra, att i isolering blott hänge sig åt drömmarna är att närma sig...,