Regnet visade sin milda sida och jag accepterade dess blöta närvaro. Min bror var som vanligt hjälpsam, tog emot min packning och önskade mig väl på den kommande utmaningen.

Tanken var från början att starta utan blåstömning men den tanken trängdes snart bort och en annan gäckade efter min uppmärksamhet. Träden västerut var visserligen inbjudande men folkmassan bredvid förhindrade den möjligheten. Bajamajorna var alltför välbesökta. Tiden var kort och starten närmade sig med älgkliv. Några syntetiska träd, även kallade urinoarer, fanns i närheten men sådana har aldrig tilltalat mig. Skogen västerut hade färre besökare och där kunde problemet lösas. Klockan var en kvart till start.
Jag ställde mig i startfållan och gjorde inte så mycket mer än dynamisk stretching då kroppen kändes så pass redo ändå. Ögnade febrilt genom nummerlappar för att bekräfta att jag stod i rätt grupp, vilket jag gjorde. Nummer ett.
Starten gick. Jag sprang, eller snarare joggade i början, då folket framför var långsamma och massan var dessutom för stor för att kunna springa förbi.
En kollega i form av en kompetent och godhjärtad läkare skulle stå vid en tidig vätskekontroll men vi missade varandra.

Redan efter 2 km ville kroppen avbryta men hjärnan trumfade och jag fortsatte. Det går att klara av betydligt mer än vad kroppens första impulser vill få en att tro. Efter det uppkom funderingar på att avbryta då och då, men risken att faktiskt göra det var varken stor eller speciellt lockande.

Första backen, Säldammsbacken, började närma sig och jag tänkte på en själsfrände som jag tidigare testjoggat banan med. Kände mig genast starkare och det var en bra sak att ha testat den innan.
Backarna var mina vänner och där passerade jag många löpare. Speciellt Älvsborgsbron hjälpte mig att ta mig framåt i ledet.
Vid Lindholmen blev jag påhejad av en äldre dam vilket gjorde mig märkvärt berörd men tårar var opraktiska och de tilläts inte.
Nära Hisingsbron hejade föräldrarna på och jag tog mig fram några placeringar. Påhejande hjälper.
Det finns strategier att tänka bort smärta på. Men det kan vara fel sätt att se det på. Istället skulle jag vilja påstå att man ska acceptera att smärtan finns där och inte lura sig själv. Ibland går det bra att fokusera på andningen. Kanske ännu bättre är att bli intresserad av annat, som en mås som flyger, stadens arkitektur, eller varför inte vackra damer längs banan? Något annat som kan fokuseras på och leda en bort från smärtans gripklo.
Jag brukar ha olika målstolpar längs vägen för att klara av mer och tänkte först ha Hisingsbron som en sådan, men det flöt på så bra att jag flyttade fram målstolparna och de försvann nästan helt, förutom sista två kilometrarna.
Vid Avenyn stod min syster med familj och hejade på och då kunde jag pressa mig mer och då var målet också nära.
Kroppen började mer och mer protestera och vid 3 km kvar var det tungt. Men samma gubbar var framför mig som flera kilometrar innan och jag fortsatte att ligga hack i häl. 1 km innan ropade brorsan och min fantastiska coach på mig; ”1 och 20!” hörde jag.
Slutspurten var en bra en och jag märkte att han bredvid mig försökte lägga in en fartökning men jag tillät han aldrig att ta sig förbi mig, utan min slutspurt ökade avståndet mellan oss avsevärt.

Nu var jag i mål.

Ställde mig vid ett staket och pustade ut och jag fick någon slags tablett. Åt den utan vidare fundering och insåg efteråt att jag antagligen varit nära kollaps.
Lyckan var nu överväldigande och jag kände tårarna komma. Fortfarande kändes det dock opraktiskt men insikten om deras närvaro var tillräcklig.

Äntligen hade jag presterat vad jag kunnat på det för mig viktigaste loppet. Vad skönt att kroppen var med mig. Det är inget jag tar för givet längre, men nu gick det verkligen vägen.

Jag var förvirrad efteråt, mer än vanligt, och visste inte riktigt var saker var placerade rent geografiskt. Jag lyckades med min brors hjälp ta mig vidare, och han cyklade iväg. Jag tog mig till jobbet där goda vänner berömde mig vilket kändes fint och meningsfullt. Fick även med mig en del ätbart.

Sedan bar det vidare till firande i familjens goda sällskap och med mat i överflöd. Min själsfrände ringde efter ett tag, efter att ha klarat sitt mål under 2 timmar med bravur. Han tackade för inspirationen och sa att han tänkt på mig under loppet. Jag blev rörd till tårar. Det kändes underbart.
Vad mer kan man önska av livet?