Jag såg något märkligt flyktigt lyfta 

bort vid ängens kant, 

märket från den plats han suttit vid 

lyftes upp av luft 

mindes knappt att jag varit vid liv just 

då men det var vindens år, dess kraft 

I många ögonblick har jag noterat oss 

ifrån märkliga vinklar har vi analyserats 

fram, och jag misstänker ofta att mina år 

och att växa in i dem 

gör oss till en del av vår mänsklighet. Vår jord. 

Stiftet i min hand har någon annan lagt dit, 

misstänker som alltid numer att tiden gör 

något märkligt utav hav som bryts mot land 

Det visar sig att jag alltid kommer sakna oss 

vridet, skruvat, från avstånd rakt smärtsamt 

kallt och varmt. När hennes kropp har förflyttats 

upp söker stråna efter hopp, viker sig ned som 

om hennes tyngd på allvar gav någon slags 

mening över livets mest omöjligaste val. 

Han skrattar alltid till vid vissa verser som jag 

skrev som om jag fastnade just där i vissa 

hålrum av hans själ.