Vi måste kunna tänka oss att Sisyfos 
var lycklig trots sitt livs absurditet.
Det gäller ju oss alla. Ingen vet,
varför vi måste leva, lida, älska, slåss.

Så existensens fråga gäller alla oss,
som sliter med vårt livs meningslöshet.
Vad är väl vitsen med vårt gnat och gnet,
om livet ändå slutar som ett utbränt bloss?

Trots att vi inför uppgiften går bet,
så måste vi, som stackars Sisyfos,
som med sitt ödes klippblock slet och slet,

betänkas lyckliga i allt vårt stret
och att i livets ävlan, strö och boss
ifrån absurditeten äntligt komma loss.