Det satt en vit bok vid kanten av

björkbordet av masur, 

den föll och vek sig platt, 

sidan 103. Vid en yngre ålder hade 

hon så bråttom att hon hoppade över 

sidorna 103- 250.  Det fick hon ta igen. 
Med bravur. 3000 sidor poesi om den 

enda man som verkligen älskats. Hon 

döpte ord som ännu inte uppfunnits 

blandade dem för att dölja sin inre oro. 
Försökte dra i en man som man formade 

lera. Lyssnade på Thåström och satt i 

en bil på hans parkeringsplats för att få 

en skymt av det största arslet inte ens 

en lermakare kan förvandla till något 

brukbart. Försökte till slut få tillbaka 

de år som stulits av henne genom att göra 

det hon trodde de flesta gjorde. Ibland när 

hon blundar är det på allvar det största undret 

hennes tio fingrar kan känna någon som helst 

verklighetsförankring i. 

Naturen har klivit in i kroppen och hon vet 

att hon idag läser alla bokens sidor. Hon vet 

kanske inte ännu vem han var men att det 

fanns något betydelsefullt han symboliserade. 

Bladen sträcker sig in genom ådrorna och 

gudarna åker rutschkana längs med tidens 

årsringar. Det saknas krokodiler i de vatten 

hon passerar men om hon riktigt tänker 

sig tillbaka kan hon minnas ångesten hon bar.