Utom synhåll
från rättvisan.
Inom räckhåll
den trevande ömheten.
Den som trippar på tå
den overkliga verkligheten.
Ruvandes intill midnattsblå indigo,
svävar även jag.
Fastän långt bort.
Där inga beröringar berör.
Men jag känner.
Om och om igen.
Inom mig.
Du vet.
Jag vet.
Skyndar oss.
När hästarna någonstans därute
i Sveriges viskande berättelse.
Andetag som utblommad löjtnadshjärta.
Blundar och vi ska mötas igen.
Stilla i mitt egna ego.
Speglar sig de stunder som ännu inte varit.
Men just nu, de sträcker ut sina himmelska stjärnor.
Förvandlar sig till havsanemoner.
Jag vet.
Jag vet.
Men om verkligheten kom ifatt mig nu.
I sin iver av bekräftelse.
Kanske.
Glömmer bort drömmar inlindade
i glas servetter.
Minns ändå en aning leenden
bortom stadens blodmåne.
Just nu letar sig närheten närmre.
Om det vore så.
För en stund.
Skulle orden kanske smeka.
Men det är väl bara en fantasi.
Som jag bevarar.
I mitt hjärta.