Fan vilken natt. Så full utav drömmar om någon. Någon äkta. Någon jag vill ha. Någon jag åtrår. Någon som är min. Två gånger i natt så möttes vi. Det var så verkligt. Och båda gångerna vaknade jag. Till ensamheten. Till insikten om att det bara var en dröm i ett ruttet väder där utanför. Att jag är ensam igen. Jag tillockmed sa till henne att allt bara var en dröm. Men hon skrattade bara och tog min hand i sin och frågade "-känns det här som en dröm?' Jag kände hennes hand. Verkligen KÄNDE hennes varma kramande hand. I min. Och jag sa "-nej det gör den inte. Men du kommer vara borta när jag vaknar." Hon tittade på mig och sa att "-nej, jag ska inte försvinna för dig." Vi skrattade och sprang ut på gatan bland alla människor. Bland kaféer, butiker och tvärgator. Pratade med några yngre som hade en iller. Någon hade en Golden retrever som inte gillade att bli klappad där bak och på svansen. Det hände så mycket. Vi hade tillockmed nästan perfekt sex på en tvättomat. Trode min mobil blivit blöt och förstörd. Men det var inte min mobil. Den hade hon. I tryggt förvar hos sig. Vi pratade om mönster koden och att den var så lätt att komma ihåg att tillockmed hon mindes den utan att tänka. Sedan vaknade jag åter för andra gången och allt är mörkt här inne och där ute. Och ensamheten breder ut sina verklighetens vingar. TVÅ gånger möttes vi. Och TVÅ gånger torteras jag av att tvingas inse att kvinnan som jag så gärna vill ha, bara var en ytterst märklig och verklig dröm. Nu ligger jag här vaken men trött och försöker få ordning på varför jag inte kunde fått gå in i en koma och fått stanna kvar i drömmen för gott. Där, där jag verkligen hörde hemma. Där jag VILL vara för gott. Och aldrig mer vakna upp ur min eviga koma. Varför fick jag inte hamna så? Jag som VILL. Medans andra hamnar där men vill leva i verkligheten. Ber till krafter att ta mig tillbaka och låta koman bli ett faktum. Att få bli lämnad ifred, ensam på en avd med pipande maskiner och kanske ett vak. Men lycklig där vi går för gatan ner. Hand i hand.