Man säger ju ofta att det aldrig är försent med en ursäkt. Bättre sent än aldrig. Och jag hade en skam att ta tag i. Gick ända tillbaka till årkurs 2. Jag var 40 då jag äntligen insåg att den skammen tyngt ner hela mitt liv och tillvaro. En så stor skam att man aldrig nämner den. Ine ens för sig själv. Men det gick inte längre att blunda för att jag var en äcklig och vidrig människa tills det var avklarat och alltid skulle förbli det dessutom om jag inte agerade.
Hon hette Maria. Jag brukade aldrig få vara med dom andra för dom hatade mig och jag kunde inte förstå varför. Jag ville ju inget högre och tyckte jag gjorde allt som bara var möjligt för att bli insläppt i deras umgänge. Gick bara och blev värre. Men Maria tittade på mig ibland. Men jag var för feg att ta kontakt med henne fast hon i princip redan gjort allt redan. Hon tittade ibland så där EXTREMT kontaktsökande. Men jag fattade inte grejen ändå och dessutom var hon ju tjej. Fy! Men jag brukade ibland ändå smygtitta på henne. En dag så gick jag ut på rasten. Tom och Rickard hade slitit av Maria hennes peruk. Hon hade cancer och gick på någon slags behandling som jag inte fattade. Ibland var hon inte i klassen för hon låg hemma och mådde pyton för hon tappade håret. Plötsligt kastade dom peruken till mig så Maria inte skulle få tag på den. Det gick på ett ögonblick. Jag fick peruken och passade till Rickard. Det är då jag ser hur Maria bara ger upp och när jag av alla har svikit den enda som ville veta av mig. Den enda som inte förtjänade det. Hon vänder sig om utan ett ord och går med tårarna rinnandes ner för sin kind. Tom har snott en tändare ifrån sin farsa. Han tänder eld på peruken som genast flammar upp. Jag tittar åt deras håll och gör också en grimas åt den äckliga doften som spred sig. Vänder mig om för att se Maria. Men hon är borta. Det är sista gången jag ser henne. 2 dagar efteråt sätter man mig i en ny och faktiskt bättre skola och klass. Men jag kunde inte bara glömma och släppa denna historia och ville bara säga förlåt. Snälla rara, kan du förlåta mig? Det blev så fel bara. Ett egentligen OFÖRLÅTLIGT svek och skam som följt med mig som beviset för den avskyvärda och hemska människan jag ansåg mig vara. Ingen är så sjukt att man sviker det enda som faktiskt ser dig. Förutom JAG. Men som sagt så är det ju aldrig försent att säga förlåt. Bättre sent än aldrig. Jag åkte tillbaka till barndomens höghus, berg lekplatser. Jag var inte HELT säker på att jag ringde på hos rätt människor. Men förklarade för den gamla kvinnan mitt ärende. Det Marias mamma. Hon släppte in mig och vi satte oss vid köksbordet. Hon berättade då Maria dog samma dag som jag bytte skola. Läkaren hade övermedicinerat henne med 10 gånger den dosen hon skulle haft. Blev bara en varning för läkaren. Så komihåg att det visst det kan vara försent för ett förlåt och även då att bli förlåten. Samt att det faktiskt kan finnas ett bäst före datum på när "bättre sent än aldrig" går ut och det kan vara ett riktigt kort datum. Så be om ursäkt så fort det bara går. För här står jag med en fortsatt känsla av att vara sjuk i huvudet och oförlåten kommer jag att förbli.