Tog upp mobilen. Öppnade telefonboken. Stirrade på den en stund innan jag scrollade fram Carros nummer och tryckte på den gröna luren. Hon visste alltid vad man skulle göra.

Signalerna gick fram. Det slog mig att jag inte kollat på klockan innan jag ringde, och kände hur magen vände sig i en sorts dåligt-samvete-kramp. Tänk om hon låg och sov? Sedan såg jag att det fortfarande var ljust ute, och pustade ut.

”Hallå?”

”Tja Carro, det är Hugo. Eh…” Hjärnan stod stilla, telefonen brusade och en rodnad spred sig uppför nacken. Jag stirrade på älvan som satt där och tittade på mig med darrande underläpp.

”Ja hej? Ville du något?” Carros röst lät stressad och jag kunde höra en massa ljud i bakgrunden.

”Ja, alltså. Jag tänkte bara. Det är bara så att jag har en älva i lägenheten.” Jag kunde inte låta bli att skratta. För första gången såg jag det roliga i situationen.

”En älva?”

”Ja, du måste lyssna på mig. Jag tog hem en älva från skogen igår, och den är fortfarande kvar. Den sitter på mitt soffbord och tittar på mig just nu.”

Tystnaden talade. Jag kunde så gott som höra hur hon tog sig för tinningarna och gned dem i en gest av irriterad uppgivenhet.

”Vad har du tagit, Hugo? Eller, vet du vad, det spelar ingen roll. Jag har bett dig att inte ringa mig när du är hög. Jag fattar inte varför du gör det nu.”

”Jag är nykter!”

”Och jag heter Olof Palme. Ha det så bra.”

”Nej, nej, lägg inte på. Lyssna. Kan du inte komma hit? Så får jag visa dig.”

”Du vill visa mig?” Rösten dröp av sarkasm. Jag kunde höra hur hon tände en cigg innan hon fortsatte. Bullret i bakgrunden lät mer avlägset nu. ”Du vill att jag ska släppa det jag har för att komma dit? Och titta på din älva som du hittade i skogen?”

”Ja.” Jag kände mig som ett litet barn som stört sin mamma med en ful teckning när mamman hade viktiga saker för sig.

”Okej”, sa Carro och min mage slog en liten volt av lycka. ”Jag är där om ett par timmar. Så kan vi prata om det här. Vi syns.”