Omsorgsfullt borstade den milda västanvinden hennes kastanjeglänsande hår. Som likt ett vågsvall föll mot hennes vita spetslinne. Smekte lätt nackens blottade sårbarhet.

Sju blomster, sju gärsgårdar, viskade skogens dunkel oupphörligt. Hon såg sig osäkert omkring. Gårdstunets tystnadsvila. Bortom sjön rodnade kvällshimlen som förälskad. Den åldrande syrenen bar sina bruna blomsterminnen med värdighet. Smörblomster lyste i skymningen.

Sju gärsgårdar, tänkte hon. I minnet fanns där en mellan gårdarna. Hon såg den än där andra kanske bara såg de murkna resterna. Vemodigt rörde hennes tanke vid grånande störar när hon baklänges hoppade över dem.
Sju gånger. Med vänster hand plockandes sju blomster.

Smörblom, prästkrage, skogsnäva, lupin, käringtand, blåklocka och kråkvicker. Hon formade dem till en bukett gömd under kudden. Sövd av gransus la hon sig förväntansfull till rätta. För att äntligen möta sitt livs kärlek.

Med skenande hjärta vaknade hon abrupt ur sin sömn. I en dröm där hon grävde fram orm efter orm ur jorden. Besviken bar hon ut blomstren i natten. Kanske sju hopp över minnets gärsgård förde kärleken vilse.