Vi är inte gjorda för att leva ensamma…

Det finns så mycket jag vill dela…

Kvällssolens ljus bryts genom mina
hängande kristaller…

I mitt tak glittrar små regnbågar…

Har jag packat allt?

Det finns så mycket sorg inom mig,
som jag kanske borde släppa fram…

Du rev upp ett sår som jag långsamt försökte stänga..

Jag vet att du inte ville att jag skulle känna mig plågad,
men ändå fick du mig att känna just så.

Jag borde våga mer, det sista jag vill är att
vara ledsen över mig själv för att jag lät blygheten ta över.
Men jag är ju som jag är.
Jag kan alltid utvecklas.

Jag älskar mitt violetta läppstift,
det tar fram mina fina läppar.
Jag kan leka förförisk.

Jag borde vårda mina nära och kära mer,
tala om för de hur mycket de betyder för mig.
Ja, de betyder allt.
Varför ska det vara så svårt att säga det till dem?

Ibland undrar jag över vad min funktion i den här
världen är?
Men i nästa sekund vet jag precis.
För att rösten inom mig svarar så snabbt på
min fråga.
Jag vet, egentligen.

Att be om hjälp är något
jag borde be om mer.
Jag tror att jag ska klara allt själv.

Nej, man ska verkligen inte leva detta liv ensam.