Så blev jag stående med den tysta mobilen i ena handen och den andra handen kliande i frisyren. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Kände mig betraktad, vilket jag ju också var. Älvans små blöta ögon följde mig när jag gick från soffan till datorn och tillbaka igen. Som linserna på två väldigt små bevakningskameror.

Jag ville inte lämna rummet, utifall älvan skulle försvinna då. Nu när jag upplyst Carro om dess existens var det viktigt att den fortsatte existera, så jag slapp höra hennes idiotförklaring av mig senare.

Ändå var det svårt att stanna kvar. Jag ville bort från självmedvetenheten som växte för varje minut. Absurditeten gjorde mig handfallen, oförmögen att utföra en enda handling förutom att vanka runt i rummet och undvika älvans blick.

När jag kom fram till fönstret stannade jag med ryggen mot älvan och tittade ut. Snön föll i feta, tunga flingor som fastnade på fönstrets utsida och bildade en mysig ram. Genom den kunde jag se en vardag utspelas fem våningar ner.

Bilar, hundar, folk som sprang mellan olika ärenden. Jag kände mig väldigt avskuren från dem alla. Dels på grund av snöramen runt fönstret, dels för att syran från gårdagen fortfarande påverkade mig, och slutligen var det såklart älvan som gjorde det.

Eller var det verkligen det? När jag stod där och tittade fick jag en insikt. Jag hade ju alltid känt mig avskuren. Alltid i min egen värld. Att älvan fanns hos mig ändrade egentligen inte på det. Jag borde kanske fått min världsbild upp-och-nedvänd. Men när jag nu kände efter ordentligt, så var allt egentligen… oförändrat.