dagen ljuger
lägger ett babyblått täcke över oss
likt en överbeskyddande mamma
som isolerar sitt barn
håller det tryggt och ovetande

men natten
lyfter långsamt bort det bländande täcket
visar upp sig naken stor och vacker
helt ohämmat med inget att dölja
kastar oss ut mitt i rymden
och gör oss delaktiga i oändligheten

mot ett svartlila sammetstyg
miljontals vita pärlor
hypnotiserar
och medan gryningens första strålar träffar
jord berg och hav
lämnar natten tillträde och går tyst tillbaka
med ett svagt leende
och hemligheten gömd bakom ryggen