Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Den skönaste färgen - 4

Med en harkling vände jag mig om. Ljudet fick älvan att sprätta till och krypa baklänges ända till bakre kanten på soffbordet. Skamsen satte jag mig på knä framför den och försökte be om ursäkt med viftande handflator som bara tycktes skrämma den ännu mer.

Tårarna rullade tunga nedför dess porslinliknande kinder och den gömde sina ögon bakom underarmen. Som om synen av mig var för fruktansvärd för den att utstå. Jag måste ha tett mig som ett groteskt monster bredvid den finlemmade, sköra lilla kroppen. Jag med mitt flottiga hår, mina oborstade tänder och min tvådagars rödbruna skäggstubb.

Jag undrade hur hemsk min andedräkt måste kännas då den översköljde den stackars varelsen. Tanken fick mig att krypa ihop på golvet så att jag hade bordsskivan i höjd med näsan och ögonen precis i rätt läge för att kunna betrakta älvan utan att behöva andas på den.

På detta korta avstånd var den förunderligt vacker att titta på. Det hade den i och för sig varit hela tiden, men nu kunde jag se alla detaljer som undgått mig på grund av skimret som omgav den och på håll fick den att likna en liten lila bordslampa.

För allt med den bar olika nyanser av lila. Från det lockiga håret till den sirligt mönstrade klänningen till de fantastiskt tunna och glittrande fjärilsvingarna som jag nu kunde se var skadade och förmodligen helt obrukbara. Till och med huden var ljust, ljust lilaskimrande och när älvan sänkte underarmen och återigen såg på mig kunde jag konstatera att ögonen liknade glimmande ametister.

Den där blicken. Den var så oskyldig och ändå så genomträngande. Som ett barns fast tusen gånger mer omtumlande. Jag stod inte ut med den. Reste mig upp och började vanka runt i rummet igen i ett försök att bli av med den, men precis som innan så följde den mig vart jag än gick.

Desperat såg jag mig omkring tills min blick fastnade på en gammal banankartong under tv-bänken där jag förvarade mina LP-skivor. Med en enda bestämd rörelse tömde jag ut skivorna på golvet och satte kartongen uppochner över den stackars älvan. Sedan ställde jag min enda blomkruka ovanpå och gick och la mig under täcket i sovrummet.

Mörkret som omslöt mig kändes som en välsignelse och trots mitt upprörda tillstånd somnade jag efter några få minuter.




Prosa av blimp VIP
Läst 33 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2022-06-26 23:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

blimp
blimp VIP