I cirklar men alltid till en punkt 

återkommande. Tankarna kring 

varför som en loj vind, 

hur hon kanske borde gå ner åter, 

bli så vacker som en äldre kvinna 

kan bli, 

naturen och det i livet som bringar 

viss lycka. Tacksamheten. 

Handen skriver sig själv åter och 

ådrorna ger aldrig upp, skammen 

över sorgen, naiviteten som i sällskap 

av Kallifatides i ögonblick även fått breda 

ut sig till en självklarhet, en slags mänsklighet.

Vad vet de trötta, de allt för kåta om kärleken

den som verkligen genomborrar själen, knappast 

övergår i något annat som om tiden någonsin kan 

göra något annat än att sakta sucka. 

Nu snickrar handen. Den har en inbyggd spik 

och underlaget fogar sig och ingenting är längre 

teatraliskt. Allt är äkta. Här finns ingen plats för 

böcker uppradade.