I
På kort sikt
känns det väl inget vidare
På lång sikt
känns det väl inget vidare
Livet är en slags återklang
Kanske dags tacka av alla tuggor,
alla inihelveten,
alla presens particip
Det genetiska presentkortet
är uttömt
Klagomuren har stängt för säsongen
Sommarkaféerna har slut på kaffe
Timmarna går på knäna,
minuterna har brist på sekunder
II
Bergen står och stampar
i bävningarna
Haven kastar sneda tsunamiblickar
Planeten girar i sömnen
Den kosmiska rovdriften
når ända in i dagslägen
och nattläger
Grundämnena har fått andra uppgifter
III
Diktsamlingarna töms med skottkärra
med bokstäverna i oordning
Romanerna slutar på första myggbettet
Historieskrivningarna stupar i Poltava
Hostattackerna går bet i Verduns skyttegravar
Slutsatserna rycker och kastar
som abborrar på bryggan
Tagelskjortorna hängs ut på vädring
Myggorna höjer lansarna
och anfaller med ett långt, vinande ”aaaah!”,
men slutar som illröda fläckar
på lakanen
Vid Persepolis står relieferna på rad
En ny dag rullar ut spikmattorna