Carro föll baklänges och blev sittande i soffan med en liten duns mot de slitna kuddarna. Hennes ansiktsuttryck var för mig värt miljoner. Förändringen hon genomgick under några få sekunder, från sitt vanliga jag till denna nya, perplexa lilla flicka som fått sin verklighet vänd uppochner, föreföll mig mer övernaturlig än älvan själv.

”Det är…” mumlade hon. ”Du sa… Men det…”

”Ja”, sade jag och satte mig bredvid henne.

”Men varför har du stängt in den sådär?”

Jag var inte riktigt beredd på den frågan och hade inget bra svar. Så jag bara ryckte på axlarna. Carro sträckte försiktigt fram händerna mot kartongen och lyfte på den igen. Denna gång mer respektfullt och mindre hetsigt eftersom hon visste vad som dolde sig där under.

Det lila skimret spred sig från soffbordet över golvet och klättrade upp längs väggarna. Tydligare än förut eftersom det var mörkare i rummet nu. Älvan tittade upp på oss, från den ena till den andra, med den där genomträngande blicken som av någon anledning gjorde mig så obehagligt självmedveten.

Jag skruvade på mig och Carro vände sig mot mig med anklagande blick. Förändringen var som bortblåst. Det syntes direkt att hon återfått balansen och nu var sitt vanliga jag igen.

”Den gråter ju!” sade hon.

”Jag vet”, svarade jag med en röst som lät mer hjälplös än jag hade för avsikt.

”Vad har du gjort med den?”

”Ingenting! Jag bara hittade den och så tog jag hem den. Jag vet inte varför den gråter.”

”Har du frågat den?”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Tanken på att försöka kommunicera med älvan hade aldrig slagit mig. Nu när jag satt där under granskning av Carros dömande ögon och såg mig själv från hennes perspektiv, kände jag mig som en riktig idiot.

När allt kom omkring var jag nog ingen hjälte som räddat älvan undan lidande och ihjälfrysning. Jag var en kidnappare som kallblodigt ryckt den ur sitt hem och nu höll den fångad i ett kolsvart banankartongsfängelse.

Skammen sköljde över mig. Carro suckade. Älvan fortsatte gråta.