Jag försöker bära min röst tills dess att den kan bära själv. Och jag påminner mig - de som kastar sten tål alltid lekar. Det är svårt att sluta blöda på befallning av en kniv. Och att ramtid inte räknas i dagar eller år. Den sträcker ut i steg, den skriver sig in i sin egen glömska.
Jag tar vägen över bron och sedan Hornsgatan fram.
Jag går i takt med mig själv.
Jag är i takt med mig själv.