Himlens rödgula värme gör mig påmind om barndomens gudsliga närvaro.
I hetsens puls, strömmar vi likt vågornas rörelser i sina mållösa takter.

Meningen med livet kanske är att låta alla sina sinnen väckas till liv. Att låta sinnena vibrera i sin närvaro.
Att se naturliga rödgula målningar med dig under famnen och ett ofattbart gott vin med den bästa svenska jordgubben vi kunde hitta inom naturens lagar.
Låta den där artisten i bakgrunden göra en perfekt knut på vår närvaro med sin oförklarliga mjuka stämband.
Där sitter vi, i tidens takt.
För oss själva tittandes synd på sommarens insekter som inte har en susning om vad vi upplever. Dem kommer aldrig få uppleva, det vi upplever.
Den där.. Gudsliga närvaron.