Det-går-så-länge-det-går-fasen
ger helt nya vyer

Livet får motivera sig självt,
tömt på givna nästheter

Snurr-på-tillvaron
påminner mest om katten som jagar sin svans
som påminner om seniorens alla tilltag
och Terry Rileys harmoniumsnurr Untitled Organ
från ett Manhattanloft 1966,
men samtidigt framträder ett nytt lager verklighet
i all sin vilda varseblivning,
där man sitter mittemot sig själv och inavlar,
när alla professionens in-och-utstämplingar tystnat
och socialkontrollens dagligvara övergått
i förväntad levnadsålders råvara,
i våra välmående västländers utsträckta slutskeden,
in i det slutligt uttunnade bristvarat,
ampelt förvarnat i intermittenta logiksläpp
(Han är sen i år, vår senior)
och utökade andningsuppehåll
ut i det barbenta brännässleslutletet,
bort i det klämkäcka efterlevandets det-var-detet