Doften av lindarna i juli och en otrolig terroriserande känsla av en total ensamhet
som har varat i hela livet, det finns överhuvudtaget inga minnen av en gemenskap.
Jag är drygt 40 år gammal och cyklar genom en uppsluppet somrig stad och lindarna doftar gott och jag är naturligtvis, som vanligt, ganska så psykiskt sjuk. Det är ingen som minns mig som frisk, det är överhuvudtaget ingen som minns mig som den jag egentligen är, sjukdomen har hållit på sen i maj 1976 och nu är det 2008. Cykeln går bra och jag far förbi härliga uteserveringar med underbart psykiskt friska människor som älskar sina härliga liv.
Jag känner mig sjösjuk av övergivenhet och besvikelse men jag minns inte hur det är att vara frisk i en glad gemenskap. Jag minns ingenting. Jag är bara en av dessa absurt ensamma människor som ingen lägger märke till. Jag är ingen riktig människa, jag är bara en psyksjuk varelse som plockar ut sjukersättning och som gör allt för att se hyfsat normal ut.
Psykiatrin är så bra så. De sätter a?ltid rätt diagnoser och man ska vara ödmjuk inför auktoriteterna och inte anklaga och ifrågasätta för då kan man hamna i bältesrummet och få enorma doser neuroleptika. Bäst att vara snäll.
Läkarna är utsända av Gud. Så vad gör man i sin ödsliga lägenhet i juli en sommar då folk i allmänhet är psykiskt friska och lyckliga? Jo man skriver halvdåliga dikter för att någon gång få en bekräftande kommentar på att man på sätt och vis faktiskt existerar. Annars blir det TV och skräpmat för man är ju en skräpvarelse som bara ligger samhället till last, en jävla parasit som borde göra slut på tragedin och begå självmord. Aldrig ringer telefonen. Jag minns inte min egen röst. Robert De Niro är en riktig psykiskt frisk karl och jag är bara en värdelös skithög som inte minns vem jag egentligen är. Ingen minns.