I barnets värld är det alltid efter katastrofen kolmörkt alla kategorier. Barnet väntar på att dess föräldrar ska tända ett ljus som ska skingra det svarta, men det händer inte, det är bara tyst i det förbannade huset och barnet ligger i fosterställning i sin skräck och ångest medan mamma och pappa super till för sjunde kvällen i rad. Det är ingen som pratar med barnet överhuvudtaget vilket gör hon är i ett upplösningstillstånd med gränspsykos på gång. Föräldrarnas lyckade fasad är solid och övertygande, byrådirektör och psykolog.
Flickan Klara är chanslös helt enkelt och det enda hon vill göra är att sova. 

Femton år senare efter gränspsykoser, psykoser, bipolära manier och depressioner tänder Klara eld på det kommunala bostadsbolagets lokaler för att de har betett sig dåligt mot henne, vilket var droppen som fick bägaren att rinna över, och för att hon är hög på knark och klockrent psykotisk. Det är underbart när det brinner. Det är härligt att inte längre vara behandlad som luft. Hela det stora huset brinner upp och Klara jublar sig ända in i häktescellen. Mamma och pappa förstår ingenting för de har ju aldrig förstått någonting. Samhället är överlag helt psykiskt rubbat. Klara hamnar på rättspsyk som är den första instansen i vårdcirkusen som verkligen kan och vill hjälpa henne. Nu för tiden lever hon med man och barn på landet och mår bra. Hon jobbar som författare och är kontaktperson åt två ungdomar som kommer från utpräglat dysfunktionella förhållanden. Inget barn ska få vara chanslöst.