Philip sitter i sin färggladaste favoritfåtölj och hör hängivet på radions sommarpratare. Numera ligger dessa kvar på nätet i månader eller rentav åratal. Samtidigt känns det som att Philip har spelat in dem på band, som han ofta gjorde under sin ungdomstid. Om igen hör han speciellt på Lena Philipsson, som just pratar oerhört observant - i synnerhet självobservant. När Philip tar en paus för att promenera till det stora skåpet för att fylla på sitt lilla glas - inte ens då börjar PH sjunga sådär skönt. Nej, hon analyserar sig vidare, nu om konsten att packa sin resväska perfekt, ett bedrägligt projekt.

Hurpass vidöppet och oförblommerat Lena än utreder varje aspekt av den sociala samt osociala vardagen, blir likafullt en air av mystik hängande längs Philips tapeter. Vanemönster som plötsligt synes djupt motsägelsefulla, de bildar om igen en kristallklar plansch. Fyra färgglada häftstift sitter fortfarande i varsitt hörn. Som om de var beredda att spela Fia med knuff, en sista återträff före de dör. Från det femte hörnet övervakar spegelbilden hela lägenheten på en gång. Närmare bestämt heter denne man något helt annat än Philip Allén, men han visar oss blott en sådan skylt intill sin dörr; ett ganska lyckat anagram över idolens namn.

Förunderligt nog fanns det flera artister som Philip i sitt pojkrum tyckte var läckrare att lyssna på än PH, ja allt från Pernilla till Nannes konstellationer - om man ska erkänna hur schlagerskivorna råkade infinna sig. Tursamt nog slog ett och annat ackord från Lenas eget piano an. Ännu hade inte Orup trätt in och skruvat upp hennes tvättmaskin till kylskåpets coola nivå. Nu inser Philip att han har missat väsentliga drag av vem den vetländska kvinnan är. Apropå Lenas egentliga namn, går det upp för honom att Magdalena Andersson är född ett år efter Magdalena Philipsson. Han skulle tvärtom ha trott att stadsministern vore äldre än sångerskan - men hann aldrig reflektera över jämförelsen förrän fakta låg på matbordet.