somliga kvällar råder en ångestfylld frid i staden när koltrasten i trädet målar kryptiska hieroglyfer över gatornas utbredda tomhet, när en matt kvalmighet sänker sig över människorna, får allting att röra på sig långsammare, som om en diffus lojhet fanns i allt det levande, som om de bar på sina liv likt en alldeles för tung överrock. på väg hem från strandpromenaden så finner jag det levande som på avstånd, samtidigt som det ligger alldeles nära mig så är det mig fjärran. som om det rör sig precis bortanför mina breddgrader, som om det finns ett glas mellan mig själv och landskapet. och även om jag sträcker mig efter det med mina sinnesförnimmelser så förmår det inte inge mig med någon tröst, det rör sig i en annan dimension, den i vilken det solgula ljuset fortfarande glöder, den i vilken de toxiskt gröna färgerna fortfarande skälver. vid mitt landskap bär trädens siluetter antydningar av en diffus sorg, som bränner vid linjerna, som rymmer liken av något förlorat och förgånget, något illavarslande kvalmigt som rör sig genom bladens klorofyll. allt jag är och har gjort, mina förnimmelser och mina numera urtvättade drömmar är som vissna höstlöv i en korg, som någon ställt ut i den svala luften på en solkig bakgård i en stad där tiden stannat. jag bär på något dött och obotligt inom mig, och som uppdelad, som kluven i två olika entiteter, som i en absurd inre kakofonisk rörelse mellan motstridigheter griper jag efter livet samtidigt som jag fjärmar mig från det. jag är både korgen på bakgården i en stad som gud har glömt, och jag är en glaciärflod som flyter genom landskapet, förnimmer hur det stryker mot min varelse, hur grönskan, himlarna, de lummiga träden smeker allt det som ännu inte är dött inom mig, hur grönskan är en varm ande som omfamnar de ilandflutna spillrorna av det som är jag. när jag går upp för trapporna till Vikingsbergsparken så finner jag att aspträden och bokarna inger mig med både vederkvickelse och dysterhet. sköra och sårbara står de och nästan slokar i skymningsljuset, nästan overkliga som om de befinner sig i någon okänds persons dröm om dem. och de besitter en märklig visdom som jag inte kan förklara, som om deras rotsystem sträcker sig än djupare ner i botten av det outgrundliga än vad jag kan ana, och deras slummer är sällsam men frånvänd. när jag kommer hem så sätter jag på teven men jag tar knappt någon notis om vad som visas, i en sömngångaraktig lojhet varseblir jag färger och rörelse på skärmen men jag är emellertid inte närvarande. från Hälsovägen på andra sidan kvarteret med de vita villorna kan biltrafiken höras, som ett nästan bedövande brus, ljudet som skär sina grova snitt i den kvalmiga luften. kvällen är som ett vagt eko av sig själv, som om den redan har varit, en kväll för längesedan, någons diffusa minne av den i en cirkel av dunkel granskog. den rymmer varken några löften eller några ledor. den är varken behaglig eller smärtsam. blott en fridfull oro i djupet av tingen avfärgar sig i himlens intetsägande nyanser. det är söndag och kvällningen känns som ett väntrum vid en intilliggande perrong i ödemarken, där människorna har stigit av sina tåg, ligger under skuggan av ekarnas tidlöshet och slumrar i takt med att mörkret sänker sig över nejden. det är söndag och knappt något rör på sig, makligt fortskrider skymningens bleka utdöende, makligt sänker sig det kvalmiga mörkret över staden som ett grått, solkigt lakan. min hjärna är stilla som en staty, och jag begrundar ingenting därför att det inte finns något jag vill begrunda. jag ser ingenting därför att det ikväll inte finns något jag vill se. allt är ett eko av sig själv, en återspegling av det som en gång var. mina sinnesförnimmelsers livlöshet är en tom vas som står uppställd i fönsterkarmen vid det ansiktslösas panorama, och blott diffusa skuggor av det liv som aldrig blev av fyller mig. jag finns av den enkla anledningen att jag finns. men som uttunnad, som några ynkliga skvättar färg utsmetade över en väldig canvas av tid återspeglas mitt liv inför min abstrakta blick. och det enda jag vet om mig själv är att jag är en gata utan några bilar eller människor, som leder ut från staden mot en horisont där ett illavarslande grått band hänger vid himlens fäste. jag önskar att få vila, den behagliga friden i att uppleva desintegrationen av gatan där jag bor, av de små butikerna i kvarteret, borttynandet av människorna som rör sig på gatan utanför fönstret. att förnimma hur allt skingras bakom mina slutna ögonlock, vaga dimmor som släpper taget om allt det levande. jag önskar att få vila, att vara ett obetydligt litet löv på en flod som ringlar genom diffusa drömskogar. att varken tänka eller känna. att finnas, men med den gudomliga omedvetenheten av en svavelgul gatlykta vid stadens utkant, eller som gräsmattans stumma sällhet i parken när det börjar skymma. ja allt detta kännande, tänkande, ljuvlighetens okonstlade dysfori. om allting ändå vore lite fulare, mer vedervärdigt, och tveklöst outhärdligt. om allting ändå bara vore lite mindre...""