Lillsystron är nu kronisk kräftpatiet. Men hur kan man vara kronisk – ständig, oändlig – när man kan dö när som helst?

Men hon är nu i alla fall kronisk. Vi kämpade med gråten i var sin ända av telefonlinjen, den här kräftframkallande trådlösa mobiltelefonen och vi kämpade med humorvokabulären: vilken vits ska jag nu hitta för att få denna lilla stund att gå,
att förrinna?

Hon ringde mig efter att ha skivats, elektroniskt, bit för bit, som sista utväg till en vettig diagnos på förändrade blodvärden, igen en gång. Och så hittade maskinen orsaken: pyttesmå förändringar här och där, hit och dit, upp och ner.

Jag prövade mig fram till vits nummer 3, månne den slår fel, eller klarar hon och där vid sidan om också mig över förödelsen, sorgen, raseriet och
de tusende varför-frågorna.

Du är en kräftskiva, det är vad du är!

Till nästa behandling skall du ta med dig kräfthaklappen och bjuda den åt den skötande läkaren, sköterskan. Men ack! De är ju finnar. Det finns ingen kräftskiva på finska, de har ett alldeles annat ord, så deras humor är finsk, och hjälper ingen med kronisk kräfta som diagnos. De kallar det syöpä = den som äter sig in och förgör, eller = den som äter tills den dör, eller = den som frossar utan betänkligheter,
utan en tanke på morgondagen.

Och så sa du: ”Man måste väl nu bara försöka leva i nuet, i det som existerar bara
exakt här och nu.”

Egentligen är det ju där vi lever hela tiden. Den som gräver ner sig i det förgångna eller den som upphöjer sig till det blivande, till morgondagen, även de lever exakt
här och nu. De har bara skyflat in lite bråte från det förgångna eller lite damm från det kommande. Och så sitter de där och hostar och stånkar, för luften är förskämd och svår att andas, när det är så mycket att begripa:
nuet, gårdagen och morgondagen i samma  munsbit.

Ha en bra tripp till ditt Berlin, Lillsystron.

Om du levde på månen, kunde du ej vara längre från mig – och ändå, när du ringer, blir jag så innerligt lycklig. Jag lever helt utan dig och du utan mig, men när vi språkas vid, blir jag så himmelenskt glad.

Döddansares humor har Bellman varit mästare på och Nils Ferlin...
Men finns det då ingen kvinna som gjort skrönor, gjort sig lustig över sin lillsysters döddans, över din egen dödskamp, dina begravda små barn?

Ingen som jag vet.
Endera är det något fel på dom eller så är det verkligen fel på mig och min lillsystro.
Vad tror du?

Från minnenas trädgårdsblomster …