i


fallet

i

ultrarapid

när

fåglarna

krälar

ur dina fingrar


sätter sig

på människornas


huvuden

äter ur

deras blödande
irisar


och

en flod

av silver

ringlar

genom

det vitnade

landskapets

livlösa

gloria


att bistå sig själv

med ingenting

annat

än

det efemära


ögonblickets

sista

tystnad


en segelbåt

på ett hav


inom dig själv

en segelbåt

i den nattliga rymden


en passagerare


en resenär

en linje

som löpte

mellan dig


själv

och dig själv

i den annalkande

ödslighetens



sista höst



att

älska så att stjärnorna

brinner

som förkolnade lik

hänger med livlösa kroppar

över jordens skorpa

sjunger för oss


om en annan

tidsålder

där vi fortfarande levde


satt i trädgården

vid den gamla
lantegendomen

drack en kopp te

med de äldre


såg hur solljuset

varsamt

smekte deras silvriga hår,

hur allt sammanföll

till en enhet


och för en stund

var vi inte

längre fiktioner

i det statiska

brusets

monotona
flimmer


vi

var
verkliga



likt

blod


likt

malört



likt

hösten



glorian över havet

vid

den borttonande solnedgångens


exil



över bergen