Det är då vi sitter på finstolen
iförd vår nya päls
varken strå eller glans fördunklas
vi stryker omkring
bland stalakiternas rötter
till slut med
utvuxen fjäderskrud
tittar vi fram ur bladverket
och dansar en katturka
vårt primalskrik faller
som droppar mot jorden
och därur växer hoppet
blomman som aldrig dör
oavsett
många försöker

..

vi kan enbart hoppas
och hoppet lever vi på
vi som lärt oss

längs smärtans väg