varför vågar så få tala klarspråk om vad det är de innerst inne vill?
Det har kristalliserats ut ett veritabelt knoparmojs språk som endast de intresserade och initierade bryr sig eller ska man säga finner mödan värt att lära sig- och ändå är det egentligen landets väl och ve som står på spel. Men det obehagliga i kråksången är att vi inbillar oss att vi har det fina som kallas för demokrati.
Demokrati i likhet med övriga hjärnspöken kan inte ses kanske höras vad vet jag? men det jag vet är att det är mycket fint och enligt mig går toppolitikerna som skitnödiga katter kring ordet demokrati. Vi skall veta att den som väljer banan som politiker är personer som ytterst strävar efter makt makt och ju mer makt desto bättre. Men maktens sötma har en förgiftad tagg.
Och denna tagg är egentligen tidens gång'
Ta bara storläsaren Stalin en gång så mäktig att en del av hans närmaste män bildligt sket på sig om de hade hamnat i onåd hos denne mäktige man-
men nu kan man läsa att hans kropp förflyttats från den mest centrala gravplatsen till en mer undanskymd plats. Enligt den latinska sentensen Sic transit gloria mundi
så genomreser världens gloria. Och jag tänker till vilken slutdestination?