Jag låg på soffan och försökte känna om tårarna var på väg att stiga upp ur ögonen och om jag var ledsen, eller om det var en stunds avkoppling och känslan av trötthet som svepte över mig. I bakgrunden lät jag toner i moll spelas. Sådana toner som låter vemodet dansa in och sänka tempot som alltid annars går så fort. Hela mitt varande är ett technodunk och även om jag hälften av tiden känner mig allt annat än i takt så följer både själ och kropp med. Men nu låg jag här. Med vattniga ögon, trötta käkar och en djupt längtan efter mänsklig värme. Det vill säga trygghet i sin alldeles mest rena form.

Efter en kort stund kom du med en omfamning och sen tittade du på mig som bara du gör och hörde det jag sa med hela min kropp men mycket sällan yttrar med ord.

Gör det mysigt för dig själv nu, älskling. Så sa du, och du målade upp en först väldigt avlägsen bild av en kväll som skulle kunna vara min. Du började prata med mig om ansiktskrämer och morgonrockar. Om att skrubba ansiktet för att sen krypa upp i ett mjukt och varmt hörn och finna en stund av någonting bara för mig. Att vara i vila. Att jag förtjänar det.

Att vara i vilan kan vara att göra de här små små tingen. Som att tvätta av sig sminket i tid och smörja in ansiktet i någonting som doftar gott och att sedan koka te i en varm och mjuk morgonrock. En trött kropp vilar bättre i frihet. Jag tror det kallas egentid, oavsett om den är omringad av morgonrockar och krämer eller av ett ögonblicks syre i en grön dunge. Den där stunden där man bör känna av sin egen kropp, och vårda allt det som dagligen möter om inte yttre vind och regnskurar så desto oftare inre sådana. En stund av att vila i varandet.

Jag var först skeptisk, sådär som man kan vara när ett fenomen är främmande för en. För det här är ingenting jag någonsin tänkt är för mig. Det har alltid funnits plats för mjuka stunder, det är inte det allt det här handlar om. Det handlar om värdet. Det gör nästan alltid det när det handlar om att inte bara bevara sig själv, utan också vårda det som är nu. Tiden har jag haft många gånger, och ensam har jag varit mycket mer förr än nu. Men att ta sig tid till att smörja in min egen hud med blomdoftande kräm, och att låta kroppen få andas ut i något som inte smiter åt kändes alltför länge som någonting alldeles för bra för det som jag ens skulle kunna förtjäna. Snabbt flyger mina tankar iväg till vad som egentligen är för mig och vad som är till alla andra, vem förtjänar världen och vad förtjänar jag? Men du gör någonting med mig och så har det varit sedan första gången jag såg dig. Du ser mig, och så även här ikväll. Du tittade på mig med kärlek i blicken och jag svarade med en handryckning och att morgonrocken faktiskt lät som ett skönt plagg för en trött kväll.

Förtjäna. När kom skulden in och gjorde att jag inte längre var värd välmående utan att ständigt känna att jag levde? Det behövde alltid skava lite för att jag skulle få sitta still en stund. Jag sprang så att lederna värkte för att få en stunds andrum. Jag sa mig älska lättströ för att jag var livrädd för vågen, och kunde unna mig just den där påsen med godis om jag gått alla genvägar till nyttiga alternativ stunderna innan. Ska det smaka så ska det smaka, tänkte jag. Fast inte på det där viset som jag menar när jag säger så idag. Då skulle det smaka kompensation. Det är sådant förtjänsten har gjort med mig. Som om det inte är svårt nog att vara människa brottas man samtidigt med att vara tillräckligt mycket för att få en liten stund av stillhet. Att prestationen tagit sig in och gjort sig en plats i mitt egenvärde är idag min största sorg. Det kostar ingenting att vila.

Ändå känns det som att det kostar precis allt.