Vacumet i huvudet efter
min pappas självmord.
Mamma beskyddar mig.
Vi pratar nästan aldrig.
Riktigt starka känslor är
farliga och ohanterliga.
Sorgen och vreden är av
ondo och jag känner mig
bara konstigare för varje
dag som går sina myrsteg.
Jag kommer på en helt
fantastisk strategi: att helt
enkelt bara stänga av de
smärtsamma känslorna.
Man liksom bara sväljer
ned skiten och springer ut
och tjoar och stojar med
de andra lyckliga barnen
och då blir mamma och
den övriga omgivningen
så nöjd och glad, det är
att sätta på sig ett strålande
leende så blir allting så bra.
(En väldigt destruktiv strategi
i det långa loppet som nästan
alltid leder till psykisk sjukdom.)
Jag var så euforisk och skulle
hjälpa mina kamrater och visa
empati med precis alla.
Pappas begravning gick jag inte
på. Det var alldeles för otäckt
och skrämmande, jag var ju bara
en ytterst känslig och ömtålig
11-åring som till varje pris skulle
skyddas. Jag och min kusin umgicks
istället och drog skämt glammandes.
Jag slutade aldrig med denna min
geniala strategi och det var ingen
som märkte vad jag höll på med.
Det var en sån kick med den där
underbara och flummiga euforin.

10 år senare: Gränspsykosen riktigt
sjunger i huvudet plus en extrem
bipolär mani. Allting har gått alldeles
för långt. Jag cyklar ned till sjukhuset
och går omkring i korridoren. Varför jag
gör det har jag ingen aning om. Jag har
överhuvudtaget ingen aning om någonting.
Avgrunden väntar en bit bort nedför vägen
men jag tycker inte att det är någon fara.
Jag har noll självbevarelsedrift och en dag
i början av september 1986 så imploderar
min hjärna. Den schizofrena psykosen, den
maximala mardrömmen är ett faktum.
Helvetet kan inte bli värre, en konstant grym
tortyr, en surrealistisk jaglöshet, förvirring
som ska vara i en evighets ändlösa år.
Ett slags utdraget obeskrivligt chocktillstånd
som det inte borde kunna vara möjligt att hamna i.