De säger att jag alltid säger att glaset är halvtomt, att jag föreställer mig vad som ska komma efter att glaset blivit tomt, vad som kommer sägas, vad som kommer serveras in i min mun
(ett flygplan kommer lastat)
vart jag ska ta vägen när tabberaset är över, om jag ska gå på ett ben eller båda, vilken socka som ska åka av först
när jag lägger mig i sängen
och undrar
om det som varit var tillräckligt för att släcka min törst, om jag pratar högt och hör min egen röst
kommer acceptera mig själv, den som lägger säkerhetsnät under varje fotsteg, medan den som har glaset halvfullt ännu inte tömt sitt glas och lagt sig till ro
utan ser på när räntan stiger upp till taket för att sedan utbrista;
”då får jag väl sänka taket”
Jag går hellre rakryggad än kuvar mig i små rum, jag är positiv när risken är relativt fri, jag är frispråkig och sarkastiskt när jargongen har en acceptans
när enfotadans
har en chans
att riva hela taket...
...och om jag föll ner i en brunn skulle jag hellre vilja att den var halvtom än halvfull, då skulle jag troligtvis kunna stå raklång med munnen ovanför vattenytan
men jag avundas er som tycker det motsatta
och som får plats att flytta
på ytan
på en sådan liten omkrets
Jag har alltid med mig ett garnnystan som jag fäster i varje träd jag passerar i skogen, du har ett nystan som du tråcklat ihop till ett fågelbo
där du lagt ägg som du ruvar på
i väntan på bättre tider
Jag drar i lösa trådar, jag iakttar och justerar dem vid behov
och de leder mig hem
Så lärde jag mig att göra
efter då
det stora då
då rummen rasade ner över mig och jag stod utan sockor, utan tak, utan livlina och alla glas i alla rum sprack, allt livselixir rann ut
och min inre röst i tysthet sa;
”Ge upp, du hinner inte ut!”
Jag fick börja med att bygga ett rum, sedan ett till, målade och tapetserade, gick ner i källaren och upp på vinden och spatserade, inredde med något nytt, något lånat, något blått
klädde golven med ord istället för mattor
för att till sist förse huset med öppen planlösning
i väntan på något smått
I och utanför huset ter det sig ofta som att glaset är halvtomt, men kärlet i mig är fullt
av kärlek
kärlek till er, mina barn
min fru
som fångade upp mig som någon som fångar en bångstyrig drake på vift i en storm full av virvlande strössel
en bångstyrig drake utan snöre
som vet att allting har ett slut
men som också vet
att det just nu bara är halvtid
att domaren inte kan blåsa för fulltid (eftersom jag grävt ner hans visselpipa i skogen)
och som inte kan visa ut mig (då jag gjort den röda kohagen grön)
Snörena i träden leder mig hem
till er
där jag måste låta er ramla, begå misstag och göra mig än mer gråhårig
men där jag fångar upp er
innan ni blir i behov av garnnystan och kortlekar
innan bordet töms av objudna gäster
innan era inre röster försöker prata ner er
innan smällen blir så kraftig att glasen spricker eller taket sänks
där jag ligger raklång och låter er landa mjukt på min mage, ert säkerhetsnät, er halva biljett framåt, ett vykort från det förflutna ni bär med er i en framtid
där det står;
”Nu 40 år (t)ung, men ska älska er resten av livet och bortom det, i öppen planlösning med en isglass i handen som aldrig smälter medan jag ser på när ni hela världen välter, över ändan, till månen och tillbaka”