Ikväll knakar golven i huset,
när jag smyger hem igen,
dit jag växte upp.
Väggarna viskar hela natten,
mellan gamla slitna lakan,
försöker jag somna.

Det har sålts och det säljs,
innanför stannar alla kvar,
vi som ingenstans går.
Jag ser henne sitta i trappan,
leka med dockskåpet,
ensam i vind och källare.

Hon växer aldrig upp,
hon rymmer aldrig bort,
hon har slutat gråta.
Väggarna viskar hennes ord,
golven knakar under henne,
i huset där jag sover inatt.